HEEJJJ!
Så hoppas ni är på läshumör, för nu kommer min berättelse som då heter "Dit jag kom, där jag stannade". Hoppas ni tycker att den är bra! Puss

HIT JAG KOM, DÄR JAG STANNADE.
Jag ska berätta om min så kallade historia om när jag försvann. Det var den 12 juli om jag minns rätt. Ja, så var de nog. Det var nog den värsta dagen i mitt liv fast också en utav dom bästa på samma gång, jag kom ihåg allt detta pga av min gammla dagbok som jag hittade i min väska som har legat uppe på vinden i några år. Därför kan jag gå in i detalj. Jag älskar att skriva så jag skrev ner allt, i alla fall det mesta. Jag heter Alice, Alice Evens. Jag har bott här i New York sen jag föddes. Nu är jag 16 år och ska berätta om den dagen när jag var 11 år och jag försvann. Den dagen då mitt liv förändrades på några timmar...


12 Juli
Jag sov. Jag drömmde om hästar. Jag älskade hästar, de har jag gjort sen jag var liten.
Jag vaknade av att jag kände en hand på min rygg som klappade lite lätt på mig. Det va mamma. Det skulle bli en helt vanlig dag i skolan igen. Men de va något som inte stämmde. Klockan var 10 på morgonen och jag började åtta. Jag gick upp när mamma hade gått ut ur rummet och tog på mig mina kläder, de vanliga. När jag hade satt på mig dom så tittade jag i en spegel som hängde på min vägg och tänkte "Jag ser alltid ut som den vanliga snälla lilla Alice". I köket satt mamma och pappa. Båda var tysta. Men mina föräldrar brukar alltid fråga om jag har sovit gott och vara väldigt pratglada. Men de va dom inte idag. Jag satte mig ner vid bordet och hällde upp en skål med flingor. Ingen sa någonting, dom tittade inte ens på mig. Till slut kunde jag inte hålla mig.
- Vad är det? Är de något som har hänt eller, varför har ni inte väckt mig? Ni vet ju att min telefon är sönder och att jag inte har någon väckarklocka? sa jag med en hög röst.
- Du måste åka iväg, svarade mamma och pappa i mun på varann.
Jag svarade inte, utan jag tänkte efter. Vad menade dom med att jag skulle åka iväg? Jag gick ifrån köksbordet och in på mitt rum. Jag gick runt och runt. Jag gick ut i köket igen och frågade:
-Vadå iväg?
-Förlåt Alice, men vi har inte tillräckligt med pengar längre, både jag och pappa är arbetslösa och vi har bokat ett flyg till dig där du ska få åka till Sverige och bo hos en annan familj. Men bara så länge medans vi har hittat ett jobb så vi kan försörja oss, svarade mamma med tårar i ögonen.
- Va? När ska jag åka då, svarade jag medans jag kände att jag fick en stor klump i halsen.
-Idag. Klockan fem går ditt flyg och vi ska gå igenom med dig hur du ska göra och så, svarde pappa med en stammande röst.
Jag sprang ut ur köket och smällde i min dörr så hårt in till mitt rum att min fina tavla som min storebror hade målat åkte ner på min säng. Min storebror är död. Han dog när jag var 10 år, han drunknade när han var på en kryssning på väg till Danmark. Jag försökte att inte tänka så mycket på honom. Men det va väldigt svårt vissa stunder. Ja, som den här stunden. Jag slängde mig i sängen och kramde om en kudda och stor lipade. Mamma kom in i rummet och pratade med mig och tröstade mig så mycket de gick. Jag började packa mina väskor och jag packade ner nästan hela min garderob. Jag gick in på toaletten och packade ner tandborste och allt som jag behövde. Min nya familj var svensk, men jag kunde lite svenska i alla fall. Eftersom jag älskar att både läsa och skriva så tog jag extra lektioner i svenska. Klockan gick bara fortare och fortare. Nu var jag klar. Jag tog på mig min keps, solglasögon, mina vita cornverse och en ring. Den fina ringen som jag hade fått av mamma som skulle föreställa sig ett hjärta med en text i som det stog "Love" på. Jag älskade verkligen den ringen och de gör jag fortfarande. Jag kramade om pappa så hårt att jag själv fick ont och mamma skulle köra mig till flygplatsen. Jag hade inget smink på mig för jag visste att jag skulle gråta när jag skulle vinka av mamma. När vi satte oss i bilen sa mamma: detta kommer att gå bra hjärtat, du är stark och du kommer att klara detta fint. Du kommer snart att få komma hem igen, vi ska bara hitta ett jobb. Det enda jag sa va "okej" och log ett fake smile. Jag satt och tittade ut genom fönstret och tänkte att jag aldrig kommer att få se mitt hus mer. Jag såg bilder framför mig hur min "nya" familj kommer att se ut. Tänk så kommer dom hata mig? Tänk så bor de en jätte snygg kille där som jag blir kär i, som då ska vara som min bror? Allt dök upp i mitt huvud. Men jag försökte att bara tänka possetivt. Vi var framme nu. Mamma öppnade bagaget och jag tog ut mina resväskor. Mamma gick med mig en bit bort och sen var det dags. Klockan var kvart i fem. Mamma log och jag såg i hennes ögon att hon kommer börja gråta när som helst och de kände jag att jag också kommer göra. Men jag skämdes inte ett dugg. Jag är bara 11 år, de är klart att man gråter då. Jag kramade mamma så hårt att jag fick ont och hon pussade på mitt huvud och mina kinder. Vi släppte varandra och hon pekade på vilket plan jag skulle ta. Jag sa tack, vinkade, vände mig om och gick. Jag hade förhoppningar på att detta skulle bli en resa jag aldrig kommer att glömma. Jag gick igenom biljettkontrollen och de kollade igenom mina väskor. Sen var det dags. Klockan var 16:55 och jag skulle precis gå på planet. Men de va något som va fel. Det brukar alltid stå en vakt som släpper in oss passagerare. Allstå de brukar vara en som är Amerikans och en från de landet dit man ska. Men de stog ingen svensk här. Det enda jag såg var att de stog Mexico på en av skylltarna. Men jag tänkte att de bara var inbillning. Jag gick på planet, satte mig på min plats och sjönk ner i stolen. Jag satte på mig säkerhetsbälltet och kände hur planet darrade. Piloterna sa i högtalarna: Då var de dags för lyfting, var vänlig knäpp fast säkerhhetsbälterna. Jag höll i mig och tittade ut genom ett fönster, flyget bara gasade på. Nu lyfter vi. Nu var mitt plan snart en kilometer upp i luften och högre skulle de bli. Jag kollade inte ut längre eftersom jag var höjdrädd. Så istället somnade jag. Jag drömde om hästar som vanligt. Efter ett tag så vaknade jag. Jag vaknade av att en pilot sa i högtalarna: då var de dags för landning. Var god att sätta på er bälltet, nu är vi framme i Mexico. Jag hade redan bälltet på mig. Men jag ville spy. Men jag fick inte spy nu. När som helst men inte nu. Jag ropade på en flygvärdinna och hon kom med en spypåse. Och jag spydde med en gång. "Det är lugnt" sa hon eftersom hon såg på mig att jag skämmdes. Jag log mot henne och spydde en gång till och en till. Sen tog de stopp. Nu var vi nere igen. Men vänta nu. Vi är i Mexico och jag skulle till sverige? Vad ska jag göra nu? Jag tog mina resväskor och gick ut ur planet. Det var så varmt att jag nästan svimmade. Jag gick runt och en bit bort ifrån planet. När jag vänder mig om så ser jag hur planet börjar åka igen i full fart och lyfter. Jag är helt ensam och har ingen telefon. Toppen! Jag började gå en bit och tänkte på vad mamma hade sagt, men antagligen så ljög hon väl och pappa också. Det var väl de här dom ville tänkte jag för mig själv. Jag såg en bil komma rakt emot mig och jag ställde ner mina väskor på marken och vifftade med armarna som en galning. Bilen stannade och två män hoppade ut ur bilen. Jag vaknade upp i ett rum som var helt svart. Jag kom inte ihåg någonting. Jag försökte ta mig ut ur ett fönster. Och de började läcka in vatten i rummet. Vad är detta? tänkte jag. Till slut så fick jag upp fönstret och ser att jag står mitt på en båt. Där uppe står två män och styr. Jag smög, men just när jag skulle kolla efter vart dom va så gick jag på en planka och den flög rätt upp i ansiktet. Det blev en riktigt hög och stor smäll så de två männen hörde mig. Det gick ner för trappan och tog tag i mig och babblade på en massa ord som jag inte förstod. Det gick upp igen och ställde sig och skrek. Antagligen var de väl för att de ser land eller nåt, för de gjorde i alla fall jag. Men nu den här gången så klarade jag av att smyga utan att dom märkte något. Jag sträckte ner handen i vattenet för att känna om det var kallt. Men varför skulle de vara kallt i juli månad i Mexico? Utan att tänka så hoppade jag i. Jag kände hur de svala vattnet kom över mig. Det var underbart. Vattnet var alldeles turkost. Jag simmade mot land. När jag kom upp insåg jag att de inte låg någon stad eller något här. Utan det var bara en rak stor och jätte lång sandstran. Resten va skog. Jag gick intill strandkanten men tillslut lade jag mig ner och tittade ut över vattnet. Jag kunde inte titta upp för solen var för stark. Jag var redan brun innan jag kom hit och jag låg och fantiserade hur jag skulle se ut om en vecka. Om jag nu skulle vara kvar här en vecka. Men hur skulle jag få tag på mat? Jag reste mig upp och gick in i skogen. Det var grönt och en massa olika starka färger överallt, men mest grönt. Jag hittade en god frukt som jag tog ner ifrån ett träd, jag vet inte vad den hette men den var riktigt god. Hoppas bara att den inte var giftig. Jag tyckte att de var en sådan underbar syn att jag inte kände av min hunger mer. Men sen kom den tanken upp "Vad ska den familjen göra nu när jag inte kommer? Eller mamma kanske bara ljög, de kanske inte ens skulle komma en familj och hämta mig?" Men jag orkade inte bry mig. Mamma och pappade struntade i mig eller okej dom kanske inte struntade i mig, men dom verkade ju inte bry sig så mycket eftersom dom sa att jag skulle åka samma dag som dom skickade iväg mig. Så varför skulle jag bry mig om dom nu? Jag gick vidare och såg en apa. Den hoppade från gren till gren, sen försvann den. Jag hörde en massa olika ljud vart jag än gick. Men nu hörde jag nåt speciellt. Det lät som någon ylade. Men de finns ju inga vargar här? Så jag började springa tillbaka, samma väg som jag kom hit. När jag sprang så vände jag mig om för att se om de va något bakom mig, men de blev tvärtom. Jag sprang rätt in i en kille. Han såg ut att vara lika gammal som mig, jag sa hej. Men han svarade inte. När jag vände mig om så stog de nästan 20 st männskor och bara stirrade på mig. Hej sa jag igen. Tillslut kom de fram en till kille som också såg ut att vara lika gammal som mig. Och han svarde "hej!" Jag började fråga honom vart jag var och va detta var för nåt ställe. Och han svarde "kom med oss" Jag gick med människorna, som jag tror var indianer. När vi hade gått en bit så kom vi fram till en massa hyddor. Det satt en massa familjer som grillade och åt med barn i sina famnar. Då tänkte jag på när mamma och pappa brukade grilla mitt favorit kött på min födelsedag. Men den tanken åkte ut ur mitt huvud på en gång. Killen som jag kunde prata med ropade att jag kunde sätta mig berdvid honom. Jag gick dit med en gång och satte mig ner. Jag fick en pinne med en kött bit på som jag skulle stoppa i elden för att grilla den. När den var klar stoppade jag den i munen för att smaka. Den var alldeles mjuk och go. Jag ville inte veta vad de va för djur de hade dödat, men min hunger tog över och jag åt upp den på två minuter. Tiden gick och de började bli mörkt. Killen vid namn Acha visade mig en säng där jag kunde sova. En liten bit ifrån låg han. Jag måste säga de själv: han hade världens finaste ögon. Dom var knallbruna och stora. Jag stängde ögonen och somnade. Dagen efter låg jag själv i tälltet. Jag gick upp men jag såg ingen. Jag såg den fina stranden, så jag gick dit för att doppa mig. Jag var så varm att jag nästan skulle dö kändes de som, så ja gick ner och svallkade mig. Det var underbart. Efter det så la jag mig på stranden och sola, sen blev de en skugga över mig. Det var Acha som stog över mig. Jag satte mig upp och pratde med honom. Han sa att han var tvungen att lämna ön för att de skulle komma två män med en fiskebåt och ta allt dom äger. Två män? Tänk så va de dom som förde mig hit. Jag sa att jag ville följa med honom, men han var osäker på det. Men jag tjatade på honom så jag fick följa med. Vi började springa upp mot hyddorna för att hämta våra saker. Men alla hade redan gått iväg. Hur skulle vi göra nu? Vi sprang emot ett litet berg och kättrade upp och satte oss där för att se vart de andra hade tagit vägen. Vi såg ingenting. Men till slut så pekade Asha på en båt. Alla familjerna va på väg ut i vattnet på en stor båt. Nu skulle vi aldrig komma här ifrån. Jag ock Asha gick åt två olika håll. Han gick för att jaga och jag för att fixa hyddorna. När han kom tillbaka hade han med sen en jätte stor kött bit som skulle räcka för oss i en hel vecka. Vi tände upp en eld och grillade varsin kött bit. De luktade ljuvligt. Vi satt och pratade tom sjöng lite hela dagen tills det blev kväll och de va dags att gå och lägga sig. Asha var väldigt beskyddande och lättväckt. Så han sa att han ville sova bredvid mig. Jag gick med på de eftersom jag känner honom ganska bra nu. När vi gick och la oss sa vi godnatt och han somnade med en gång. Jag låg och tänkte på allt. Både bra och dåliga saker. Men tänk ändå att jag träffade Asha, om jag inte hade gjort det, hur skulle jag kunnat kara mig då? Jag insåg verkligen att jag har fått en vän för livet.
Fåglarna kvittrade utanför tälltet och Asha satt ute och grillade så vi skulle få frukost. Asha är verkligen världens snällaste, efter Jennifer då. Hon som är min allra bästavän som jag inte ens fick säga hejdå till! Men jag kände verkligen på mig att de skulle hända nåt idag, något som vi inte skulle vara berädda på. Och jag hade inte fel. Vi såg en båt, de var en familj, och inte vilken familj som helst. Det var Ashas familj. De hade kommit hit för att hämta oss. Så vi åt upp köttet snabbt, packade ihop våra saker och sprang ner till båten. De hjälpte oss med alla sakerna och sen hoppade vi ombord. Jag satte mig längst fram i båten för att känna vinden i mitt ansikte. Bakom mig kom Asha och satte sig berdvid mig. Och vi började prata om allt och inget som vanligt. Till sist så såg vi land. Alla skrattade och speciellet Asha. Han hade sagt att han älskade att åka båt och de syntes tydligt. När vi kom fram till en stad så tog jag min lilla väska med en tröja, tandborste och ett par solglasögon i och bar på axeln. Jag hade ett tunnt linne på mig med ett par vita shorts till och vita cornverse. Asha var alldeles förtjust i mina cornverse, han tycket dom va jätte coola. Dom är ju bara vana vid sandaler och de fick jag ju också vänja mig vid. Etersom de blev alledeles för varmt med cornverse. Vi gick runt i staden, jag vet inte vad staden hette men den va riktigt mysig i alla fall. Vi åt och sjöng och allt. Vi levde livet. Men de enda som blev lite jobbigt var att jag började gilla Asha mer en som en vän. Och de tror jag han också gjorde, de kände jag. Så när kvällen kom och vi skulle gå och lägga oss så hände som jag jag ville skulle hända. Han böjde sig ner och pussade mig. Jag log mot honom och sen somnade jag.


Mer en så kom jag inte ihåg eftersom de va ett par år sedan. Men nu så bor jag med Asha i en lägenhet i Mexico och vi har de bara så bra. Världens bästa tonårsliv har vi. Vi går på mexicanska fester varje helg nästan, vi har gott om pengar så vi har lägenheten precis vid havet. Och i min dagbok stog ett nummer som jag provade att slå på min telefon som Asha hade köpt till mig. Och när jag ringde nummret så svarde: Mamma. Men jag la på, varför ska jag prata med henne? Jag har ju en ny familj här eller ja de är ju egentligen Ashas familj, men nu tillhör jag den. Slutet gott, allting gott.